FÄSTEPOI^K. 431 »Vet du en sak — det är bra tråkigt att det där jag och mig skall figurera på alla sidor brefvet igenom; jag borde låna mig ett namn, som Araminthas flicka gjorde: Sara, Barbara eller Brigitta? — nej fy — hittar väl på något.» * Af sist anförda yttrande kan man redan sluta, att hon ej heller saknade hvad fästmannen främst önskade: litterär bildning. Hon hade väl troligtvis ej läst mycket, men hvad hon läst, tillegnade hon sig med varmt intresse; detta framgår af hennes sätt att citera t. ex. Runeberg eller Almqvist. Rätt egendomligt är att hon med ett af denne sistnämndes alster förbands genom ett personligt intresse: hennes släkt var hemma från Jönköping och den Isak Lindqvist, som omtalas i Tre fruar i Småland, var en hennes anförvant på långt håll. Men jämte skönlitteraturen var äfven historien henne kär. I mars 1845 skrifver fästmannen: »Min egen vackra Milla! I morse skref jag till Rom — ja, vet du, till Rom, likväl inte till påfven, utan till Cygnaeus — och i kväll skrifver jag till NyCarleby. Men kan du tro, att jag ville bortgifva Rom för detta lilla Bethlehem — nämligen människorna där, de kära varelserna — ty så inbiten historicus är jag likväl, att jag betraktar »den eviga staden» med djup respekt. Rom! det är ett underbart namn ändock — huru många tider och släkten hafva ej bugat sig djupt för dessa tre bokstäfver! Men blif ej svartsjuk på dem, min flicka! Bredvid vår kärlek sämjas vördnaden för allt stort och beundran för allt skönt. Länge har min tanke lefvat tillsammans med människosläktets största minnen — hvilken upphöjd och stor