fästefoi^k. 437 Men redan ett yttrande sådant som detta visar att lion i denna sin anspråkslöshet gör sig själf orätt. Än mer betydelsefullt för honom var att deras själar möttes i flere ideella intressen. Historien har redan berörts. — Musiken, hvilken dragit dem så starkt till hvarandra, är likaledes ock fortfarande ett föreningsband, ehuru hon äfven med afseende å denna åter fick visa sin vanliga själfförnekelse: när moster Backman i sin sorg ej tålde att höra musik, så hade hon ej hjärta att plåga henne, fastän modern förklarade: »Det får ej hjälpa; Zachris tycker inte om att du går tillbaka.» Alltför stor förståelse väckte hennes musik ej heller alltid hos andra. Hon berättar en söndagskväll, då Lindqvists hade främmande: »Pappa bad Milia spela. Hon visste nog, att det ej skulle roa pluraliteten, och bad att slippa först, men då Marie Berger kom och så hjärtligt bad att få höra ett stycke, kunde hon ej längre neka, utan satte sig till pianot och spelte »la Zaira», ett stycke som ganska väl anslår äfven omusikaliska öron. Nu var det som om alla tungors band med ens hade brustit. Det blef ett ljud som om en hop fiskmånglerskor hade kommit i gräl. Milia spelte starkt forte, men de skulle nödvändigt öfverrösta pianot. Marie Berger satt stilla och [sjökapten] lyind kröp in i kammaren för att höra i fred, men de andra gick på alldeles rysligt. Pappa blef ledsen, bad Milia sluta och gick själf bort, men då hon hade två så intresserade åhörare, så begärde hon ej mer. Det roade henne att pausera midt i ett gladt allegro, och då hördes orden: