FÄSTEFOI.K. 439 liska termerna äro inte tokiga, så få tnina ord mera expression).» Detta gemensamma intresse för musiken föranleder äfven honom till ett anmärkningsvärdt uttalande. Hösten 1844, då han använder bref papper med en bild af Liszt, säger han: »Hvad jag är glad att du håller af din musik, min Milla! Ofta är pianot mitt vänliga sällskap när du är borta; men ofta stiger jag misslynt upp — jag kan ej utföra en hundradedel af mina korsande tankar, och ofta påminner jag mig gullsmen Engman, som knackade på sin panna och sade åt pappa: om jag bara kunde göra det som finns här! Engman och jag kunna vara likadana ljus. Men emellertid: där sitter Eiszt — det är en genialisk man, han har utvidgat pianots ressurcer längre än någon annan och målar alla skiftande skyar inom hjärtats värld med en så underbar färg i tonen. Om han ej är fri från charlataneri, så är det samtidens fel, som med ali makt forcerat och förledt honom därtill. Väl är det en lycka att, som han, kunna harmoniskt måla sin själs hemligheter. Men icke sant, Emili, ingen af oss ville vara en Liszt? Ingen af oss ville vara en sådan där underman, som slutligen måste förguda sig själf, emedan samtidens dårskap gjort honom till sin afgud. Dessa stora musici hafva ingen annan Gud än konsten, och med konsten mena de sig själfva. Den gamla grekiska hedendomen var äfven »konstens religion». Men hvad, om nu en sådan gudamänniska blefve lam i sin högra hand? — Nej Emili, ingen af oss ville vara Iyiszt.» På samma sätt säger han om teatern: »Kan du förlåta mig något? Det har funnits ögonblick i kväll, då jag ej tänkt på dig — jag har glömt dig