44° i hamn. för [Dumas' drama] Kean, för Torsslow. Kean var en stor engelsk skådespelare — det var en stark och ädel hjältenatur, stor i ali sin svaghet, en man med hjärta och mod, ett snille på skådebanan — tror du inte att konsten är någonting som är värdt att lefva för? Ej så, som skulle den vara lifvets högsta och upphöjdaste mål — många bedrifva af gudadyrkan med den. Först kommer det andliga, eviga, scm Gud gaf oss i ordet och religionen, för att försona, rena och trösta oss i denna värld och uppfostra oss för en annan. Men det sköna slumrar syskonsäng med det heliga i våra hjärtan. De måste vakna båda två. Gud själf säger oss ej sin eviga sanning i nakna ord. När han i de forna tider nedsteg till människorna, talade han till dem i sköna bilder, ty han visste väl att det sköna för till det goda och att vi förstå honom bättre så. Och därför sjunga vi i kyrkan Guds lof, och därföre pryde vi Guds hus och därföre putsa vi vår egen utsida och trifvas helst där naturen är vacker att se uppå — emedan vi ej kunna lefva och älska, utan det sköna. Men det sköna hos oss är i början blott anlag och längtan; vi måste söka skaffa det en verklighet utom oss, vi måste gifva vår tanke en kropp. Så uppstår konsten: den är just sträfvandet att förkroppsliga det sköna i lifvet och inom oss. Därföre göra de så orätt, våra goda vänner pietisterna, när de försmå ali konst och ofta bittert hata den. Gud är högst och Guds ord det bästa af alla ord — men Gud har ock skrifvit sitt ord annorstädes än i bibeln: i naturen och i människohjärtat. Milla! med ali sin svnd och sin svaghet är det hjärtat stundom stort och ädelt ändå. Tycker du inte ibland, när du läst en höghjärtad dikt eller sett ett storsinnadt skådespel, att du blir bättre och ädlare i din själ? Det