442 i hamn. kärlekssuckande tragedi. Därmed vill jag åter för ingen del säga, att man bör göra våld på sin känsla, utan gärna må den synas, endast den ej är tillgjord eller inbillad. Jag disputerade nyligen med Franz Snellman om den saken; han fann det högst otillständigt af en präst att gråta på predikstolen och påstod att sådant alltid var ovana eller tillgjordhet, helst prästen aldrig kunde just på predikstolen finna något nytt och rörande i sina egna ord, som han hemma genomtänkt och flere gånger läst. Hellre kunde då en vacker tanke framlocka hans tårar hemma vid skrif bor det. Men då misskände Franz det lefvande föredragets makt, uttrycket, rösten, som gör att man alltid med mycket varmare känsla hör ett hjärtligt ord uttalas, än man läser det eller också skrifver det. Jag har ej skrifvit någon predikan, men likväl åtskilligt annat som gått från hjärta.t, och jag minns aldrig att jag fällt en tår när jag nedskrifvit det; men ville jag läsa det högt så innerligt som jag tänkt det, så svarar jag ej för couraget.» När hon sedan sänder honom sin första figurmålning, två flickor, skyr han ej att säga sin mening äfven om dess brister, dock på ett mycket älskvärdt sätt. Skuggningen är, säger han, på några ställen för svag, »liksom hade du ej haft hjärta att kasta skugga på två så oskyldiga och täcka varelser. Men, goda Milla, utan skugga i lifvet stiga inga dagrar fram; det hvita papperet är i sin rena oskuld alldeles betydelselöst, det blir något först därigenom att bläck eller tusch obarmhärtigt svärta dess liljefärg. Därföre, min egen flicka, skall du ej anse det för synd att bestå mera af det svarta — taflorna bli annars som vissa romanhjältar, idel förträffligheter och inga fel.»