fästefoi^k. 443 Han tillägger: »Så kära gåfvor plär man ej kriticera, och en fästman lär väl sällan ha lust och mod därtill — men så kan du också vara öfvertygad att när jag berömmer något, så sker det ej af artighet och blott af partiskhet för den så innerligt älskade målarinnan. Det gläder mig bra mycket att du börjat med figurteckning — icke för det att. du därföre bör lämna landskapsteckningen, som troligen roar dig mera — men kunna båda förenas, så är det lyckligt, ty det vackraste landskap förhöjes oändligt däraf att där finnas lefvande varelser, som kunna glädja sig åt naturens skönhet. Vore jag målare, skulle jag välja den historiska genren, med figurer och situationer — men jag värderar visst landskapet mycket och tror dessutom att det är mera efter fruntimmers lynne. Hvad jag ej kan hysa den ringaste svaghet för, är blomstermålning i och för sig — i sådana utmärkta korgar med blommor, frukthorn m. m., som man stundom ser af utmärkta mästare, har jag väl ej kunnat misskänna partiernas värde, men hela taflan har ändå varit mig nästan motbjudande. Kanske därföre att blommor utan doft äro som ett vackert ansikte utan hjärta.» Ytterligare ett fält där de kunde mötas, och detta utan någon reservation, är känslan för naturen. Ty denna känsla var äfven hos Emilie varm och stark. En mening sådan som denna: »På ena sidan brusade forsen svart och ohygglig, lik det oroliga människolif vet; på andra sidan bron låg den bunden i dödens fjättrar» — hade mycket väl kunnat stå i Topelius' dagbok. Och i november 1844 skrifver hon: