444 i hamn. »Jag var i dag på en utflykt och gick då för ro skull till vårt sommarresidens Carlberg. Det gjorde mig ondt om en stackars förgätmigej, som stod där så blåögd och klar midt i snön, jag bröt den och tänkte: hur minnet lefver ändå bortom höst och kyla! Och litet längre fram stod en bellis, som lutade sitt hufvud så matt mot en gulnad grästufva; så kan inte skönheten emotstå frost och snö, utan bleknar och dör, när hösten kommer. Jag tog äfven den hem; de stå nu i ett glas i fönstret, där jag sitter och arbetar. Jag har äfven där ett annat sällskap, en spindel, som lämnat mellan fönsterna och där väfver och spinner så flitigt. Det är visst mycket fult att ha spindelväf var mellan fönsterna, men jag tycker ändå att den här är treflig. Jag ser så ofta på den — tänk om spindeln spinner lycka åt oss! Brun är den, tänk om — då den väfven är färdig i vår eller sommar — äfven vi vore färdiga. Stackars spindel, bara du inte skulle frysa ihjäl i vinter.» Men i bredd härmed ha vi ock samma öfvergång till realism, som man finner hos honom. Så börjar hon ett bref den 6 juni 1844: »Huldaste älskling! Mitt lifs sol i de kulna vårdagarna, då storm och köld regerat jorden och klädt löf och gräs i höstfärg! Du är min varma glädje, då jag sveper ylleschawlen om axlarna och gnäller: hu-u-u hvad jag fryser! . . Vi hafva knappt vågat sticka ut våra näsor genom dörren af fruktan att den nyckfulla Boreas torde fara af med den fina varan i stället för ett tak eller plank, som han dagligen ryckt från sin plats.» Han å sin sida skrifver den 7 maj 1843: »Det är en vacker majnatt nu. I går natt har det regnat och isen gick i dag — nu ha vi vår. Solen sken