fästefoi^k. 445 i behag öfver våtheten i dag — det gick en lätt doft öfver naturen och hon syntes yrvaken ännu. Milia dyra, det är den första vår vi äga hvarandra — vi borde upplefva den under samma himmel och höra samma lärkor sjunga och andas samma doft. Det kan ej vara så ännu, men den tid skall komma, då det skall heta: tag din hatt och kappa, Milia, och låt oss gå ut litet, om det roar dig, det är så vackert och vårligt i dag, hvad menar du? Ej skola vi som hjärtnjupna herdar och herdinnor gå ut och sucka öfver blommornas förgänglighet och se med svärmiska ögon på den sjunkande solen — vi skola se med friska ögon på lifvet, tacka Gud för hans godhet utan pjunk och hålla lika mycket af den surrande humlan och det simpla hederliga gröngräset, som af den poetiska fjäriln och alla världens mångbesjungna rosor och liljor. 0 hvad vi ändå tycka att Guds gröna jord är skön! . . Jag vill säga dig, Milia, något som jag håller af dig för, är det att du kan se på en vacker sjö, utan att tänka på att där finns abborrar uti den, som smaka bra, när de kokas med smör och persilja — att du kan se på en vacker björk, utan att tänka: den där kunde man få många präktiga badkvastar utaf. Du vet också att Gud ej skapat källan i backbranten eller i berghällen bara för att förse fruarna med godt kaffevatten — med ett ord, du har hjärta att hålla af det vackra för dess egen skull. Det finns många snälla flickor som ej göra det. Men så skall det vara. Man behöfver ej därföre gå och se så himmelsk ut, som brydde man sig litet om hela denna världen. Jag vet många goda och varma flickor som ej kunna upptäcka något annat än trän och buskar 1 lunderna och omöjligt kunna få i sitt hufvud att skyarna äro något annat än regn, som inte fallit ännu. Obeskrifligt