446 i hamn. håller jag af dig, goda Milla, för det att du kan vara så öm oeh kärleksfull och öppen för intryck af det vackra öfverallt, och ändå en flicka som nog kan reda sig i lifvets praktiska bråk.» Följande vår, den 2 maj, heter det: »Min vackra Emma! Jag satt en afton den andra Maj allena hemma och mindes gärna min morgonstjärna, min unga brud, mitt allt näst Gud. Och vikens vatten var tyst i natten och månan såg uppå somnad våg. De mörka ränder af skog och stränder i ring sig lagt kring sjön på vakt. Och sjön var fager som ljusan dager; då tänkte jag så här vid lag: God afton Milla, min flicka lilla, min vackra mö, min spegelsjö; en vacker dag din strand blir jag, du blir min vik på klarhet rik, min vackra fjärd, min hela värld, dig ger jag ingen på jorderingen för gull som glimmar — men ingen rimmar så här vid lag så dumt som jag. Dåliga rim, men desto bättre reson, ty den är ingen dum karl som valt och vunnit dig till sitt hjärtas vän. Goda Milia, ja, det är bara en vanlig afton i maj, men en af de vackraste nu när fullmånen skiner öfver de klara vikar och fjärdar. När jag ser något rätt vackert, önskade jag att du såge det med; när jag fått något godt eller hört något trefligt, ville jag att du fått och hört det med. Allt godt och skönt på denna jorden är halft och ofullkomligt, så länge jag ej delar det med dig.» Och tio dagar senare: »Hvad jag håller af dig i denna vår! Hvarje god människa måste äga en älskad vän när blommorna spricka ut. Annars är den människan en vissnad odödlighetsplanta, som bär höst och vinter inom sig. En vår utan kärlek är en dag utan sol; då hagla från de mörka molnen lifvets kalla