448 i hamn. ämnar bli gumma, så får man vara förståndig och kan också begära af sin fästman, att han ej pratar idel joller med henne. Men vet du, Emili, nog tror jag vi mången gång skola jollra rätt barnsligt — o att vi vore barn i våra hjärtan!» * Med en sådan samstämmighet i många af själslifvets högsta intressen är det klart att bägge ofta uttala sin glädje öfver att ha funnit hvarandra. Zachris skrifver redan hösten 1842: »Nu har jag ej tid och lof att skrifva många rader till min egen lilla flicka — men några ändå. Det är numera en glädje som jag ej kan umbära. Man måste ofta gömma sina tankar härute i världen inom den trånga barmen, men vill man vara rätt lugn och lätt om hjärtat, så måste man gifva bort de gömda tankarna åt en trogen vän ibland, annars går man så stenhård och hopkrympt till sin själ midtibland dessa främmande varelser, af hvilka ingen vet hvad jag vet och älskar hvad jag älskar. Jag hade fordom min Hejke att skrifva åt — och liksom jag var hans »storsigillbevarare», så var han också min — och han tog en och annan småsak ur mitt unga lif med sig för evigt. Jag hade också förr en syster, som gärna delade mina små förtroenden, men hon har nu ej tid och ro ännu att glädja sig åt det lilla, fast den tiden skall väl gry för henne igen. Men jag ägde ej förr hvad jag nu äger: en trogen flicka, en vän i lust och nöd, som så trofast och kärleksfullt lutar sitt hufvud emot mitt hjärta och vid hvars sida törnena från lifvets rosor falla bort — jag ägde ej min egen Emma förr, att skrifva så förtroligt till som nu.»