fästëfoiyk. 449 Senare skrifver han angående en ungkarl, som ej lyckats få sig hustru: »Somliga människor söka länge och finna intet hjärta som är skapadt för deras — och när de tro sig ha funnit ett, så visar det dem med köld tillbaka. Det kommer däraf, att den människans make är född i en annan världsdel af jorden, så att de båda kunna söka hvarandra hela sitt lif igenom och likväl aldrig träffas förr än där ej haf och fjäll skilja dem åt, i andra världar, där tid och rum försvunnit. Det är min mystiska tro, och därför skola vi vara tacksamma, min lilla Emili, att Gud låtit oss födas några hundra alnar från hvarandra blott, så att vi funno hvarandra medan vi ännu voro unga i våra hjärtan och kunde älska hvarandra som man älskar i de vårliga dagar af lifvet.» Hon svarar: »Ja, du har rätt, så tror äfven jag, att hvarje människa har sin make på jorden, fast många inte träffas i hela sitt lif. Det var roligt att du tänkte lika. Det har jag alltid sagt, att det så måste vara. Ser du, därför kunde jag inte heller älska Henric riktigt evigt, och du inte Thilda Iyithén, för att vi inte voro skapta för hvarandra. Nu har Gud låtit oss finna hvarann, för vår sällhet; det var en oändligt stor nåd, Zache, därföre skola vi tacka honom så länge vi lefva.» Också han tänker på deras tidigare förbindelser: »Det toma papperet ligger för mig och det fulla hjärtat inom mig — snart har hjärtat skrifvit papperet fullt, men lika längtansfull är det ändå. Min Milia — när man har den sällheten att kalla ett så kärleksfullt väsen, som du, sitt eget, då kan man aldrig vara olycklig i lifvet. Då kan väl den innerligaste längtan få makt öfver en» 29