454 i hamn. älskade — mörka, mörka tankar har uppstått i din flickas själ denna långa dag, så mörka, så obeskrifligt osälla tankar, att jag kunnat dö, om jag inte hade din kärlek och ditt varma trofasta hjärta att hålla fast som min enda skatt på jorden. Blif inte skrämd, min egen enda älskling, jag vill säga dig allt. Jag vill säga dig huru du får den allra fattigaste flicka med två alldeles toma, toma händer, om du vill ha henne sådan, men med det allravarmaste hjärta, med den fullaste kärlek som någonsin lefvat i en flickas hjärta. Du tänker: allt det där visste jag ju förut. Nej Zache — du visste inte allt, och inte visste jag det heller, förrän i dag. Nu förefaller det mig igen som allt vore ett lappri för oss, för mig, som kunde lefva för en blick ur ditt öga; men då jag nu börjat, vill jag berätta dig hvad jag i dag fått veta, som så oändligt oroat mig. Du har väl hört, att Pappa på senare tider beklagat sig öfver ständiga oturer både till lands och sjöss; men säkert har du aldrig föreställt dig att — ja jag är riktigt barnslig, som inte kan riktigt komma ut med de orden — att — snart ali vår egendom måste säljas!--Gud! — nu var det så tungt, så rysligt tungt. Zachris! — älskade, dyraste! är du min? — Fattigdom kan jag bära, men går du från mig — så — nej — det gör du inte! Den Pappa, han skrämde mig så fasligt. Aldrig gör du det — nej nej — det sa' jag också åt Pappa, att sviker alla andra, så står Zachris kvar. O! du min sällhet — hvad gör det om de ta bort ifrån oss våra onödiga möbler och Pappas skepp — är icke vår kärlek nog för vår sällhet? (Och kanske din Milla ändå inte kommer så utfattig — sade Mamma). Säg, Zache, trodde du det? Jag anade väl allt af Pappas och Mammas rysliga nedslagenhet