väntan. 455 dessa tider. De sörja öfver oss, de goda! — gärna lida de själfva i tysthet och ha gjort det länge redan, men nu, då de måste göra oss sorg, nu vill det bli för tungt för dem. Jag har försäkrat dem, att det ingenting gör, vi kunna nog lefva lyckliga sen ändå, om Gud vill, mera bekymmerslöst än nu dessa senaste tider. Jag har bedt flickorna se glada ut, att ej Pappa tror att vi sörja — själf springer jag ibland hit upp och gråter ut och går sen ner och tröstar Mamma. O! jag är rik, så rik är ingen. Jag har nog många gånger tänkt hur jag kunde följa dig i fattigdom och sorg och vara rik ändå. Och om hela världens smälek föll på dig, skulle jag dela den så troget som glädjen och min kärlek. Säg älskling: skulle inte min allt försakande kärlek trösta dig? Nu måste du också hålla af mig, fastän jag blir fattig för världens ögon. Och det gör du! — den vissheten är min största skatt i lifvet, och med den lefver eller dör alla mina förhoppningar om sällhet. Med den vissheten går jag nu så glad och lägger mig, sen jag för min själs förtrogna sagt min sorg och glädje. Jag var så ängslig då jag började mitt bref, men nu är jag glad. Jag vet du är min.» Hennes tilltro sveks naturligtvis ej. Zachris svarade: »Milla, min rikedom på denna jord! Var vid godt mod och var stark, min älskade, Gud skall göra dig stark och glad, när sorgerna komma och du känner att du är en svag flicka blott. Pröfningens dagar hafva kommit tidigt i ditt unga lif, icke undrar jag på några tårar i dina ögon. Jag vet det nog, att du nu, som alltid, tänkt sist på dig själf — och att du är en öm dotter, min flicka, det är mig en borgen mer, att du ock blir en öm maka. De känslorna äro släkt — det är samma kärlek i dem