472 i hamn. oaktadt Vasaborna berättades ha önskat få honom dit och mycket undrat öfver att han ej sökt. Och äfven Emilie hade skrifvit, att om han blefve vikarie, »så skulle gymnasisterna nödvändigt måsta tycka om dig, och berodde det på dem, så blefve du lector.» Men hon tilllägger genast: »Aj du fjolla!» — Vikarie blef magister Thorsten Thure Renvall, äfven han en promotionskamrat. * Själfva tjänsten anslogs emellertid ej ledig ens under loppet af 1844. Sålunda förlängdes väntetiden, och den saknad denna vållade skingrades ej af de intryck den omgifvande världen erbjöd. Emilie är numera ej alis road af danstillställningar, dels därför att Zachris ej är med — för honom skulle hon så gärna klä sig — dels därför att stämningen ej mer är den forna glada. »En sträng har brustit, som aldrig mera blir rätt stämd, om de hur försökte. Aldrig blir här muntert mer som förr — om det just därföre är sämre?» Men då pietismen reducerat den dansande societeten, är »hvar flicksnärta oumbärlig», och hon får ej så ofta hon ville vara »skolsjuk». Gärna går hon dock, när hon är på dans, in i ett annat rum, medan herrarna bjuda upp, och lyckas sålunda — dock ej alltid när hon försöker detta medel — undgå att dansa. Stundom smyger hon sig bort tidigare. Likaså skrifver hon: »Aldrig kan jag som många andra flickor roa mig åt ingenting, d. v. s. finna nöje i småsaker, i parure, i sällskap, i skvaller och dylikt; därför tycker jag mig alltid vara så allvarsam emot dem som äro många år äldre än jag.» I stället sitter hon ibland, då hon är i sällskap, och gör sina »anmärkningar öfver hvarjehanda roliga saker»