väntan. 473 Någon gång blir tonen satirisk, t. ex. då hon berättar att musiken på en dans utgjordes af en gammal vals, sjungen till en ostämd gitarr och med falsk röst, så det skar i öronen. Men efter en liknande anmärkning kan hon tillägga: »Fy skäms, Milla, som slår sig på elakhet,» Också stannar hon ej alltid vid en sådan kritik, utan spelar ofta själf till dans och är glad att slippa vara med i dansen, fastän det, när hon spelat hela kvällen, »slutligen började gå omkring i mitt eget hufvud med». Men när det är främmande hemma, gör hon sitt bästa att muntra opp gästerna; engång placerar hon dem hvar på sin stol som porträtt, tar själf på sig en gammal negligé och föreställer fru Lenngrens grefvinna. Ibland blir dock sällskapslifvet för henne rentaf odrägligt; så t. ex. en gång hösten 1843, då hon gjort en skyldighets visit hos en sin släkting, en gammal fru. »Oh! hvad hon är innerligt tråkig, den stackars gumman! Men Milia borde skämmas mera, ty hon var så ond och elak i sin själ, då hon satt där. Men föreställ dig nu en människa på grafvens brädd, som sitter och skvallrar och häcklar och förtalar sin nästa, och till ändå sätter ihop själf allt möjligt ondt om våra läsare. Allt annat ondt, som talas om människor, kan jag höra täm-meligen lugnt, men när pietisterna gäckas, grinas och beles, det kan jag inte uthärda, och när jag då till inte får säga något, utan måste en hel afton sitta och höra på de lägsta beskyllningar, de osannaste lögner, som nånsin blifvit ihopspunna — då brister tålamodet, jag blir så ond, så ond, vet du Zache, att jag riktigt känner en — här släckte Milia sitt ljus af förseende i går aftse, och då hon inte hade något vackrare att tala om, än sitt onda lynne, så tyckte hon det ej lönte mödan att tända det