474 i hamn. igen, utan satt en stund i det klaraste månsken vid fönstret, bad en bön till Gud om förlåtelse för sina många fel, skickade med en af månans strålar en varm hälsning till sin enda bästa vän och fästman, och kröp sedan lugn och nöjd i sin lulla. — I kväll igen brinner ljuset bredvid mig på bordet, nu skall jag akta mig att släcka det.» Mera i hennes smak är att fettisdagen roa sig »på barnavis» med backåkning eller att med fyra andra flickor göra en vinterpromenad »i jämnt allegro» till en lotsstuga, där lion kokar kaffe, som dricks med färska kringlor, samt »åhör gubbens planer för potates, råg, korn och hampsåning i framtiden.» Eller slå sig flickorna en vacker junidag ned på Brunnsholmen med sina arbeten. »Det var så trefligt som det kan vara, då allt är med och ingenting emot. Solen, jorden, forsen, trän, blommor och flickor, alla sågo så lifslefvande ut i gröngräset. Min söm låg i knäet och ögonen förtjuste sig af det glada lifvet omkring mig.» Gärna går hon ock redan tidigt på våren ut till Carlberg, där hon endera själf planterar eller kokar kaffe åt fadern, och där det är »oändligt varmt och vackert — i synnerhet vid spisen, där pannan ideligen kokade öfver». Ännu hellre gick hon till Kudnäs, i synnerhet om Sophie »var ute någonstans» och »gumman satt ensam och spolade». Ibland var hon där hela dagen; »där är mitt andra hem, där är så trefligt, det trefligaste, näst hemmet, i hela staden. Vi tala alltid helst om dig, du hj ärteskatt, och tänka ut och grubbla, hvad du då skall göra den timmen, då vi tala om dig.» Och »alltid då jag är på Kudnäs och någon går i trappan, så kommer jag ihåg dig, min Zache, och spritter till så underligt, som om jag trodde det vore du — men du är långt, långt och