väntan. 475 ensam är jag, fast jag har hela världen ikring mig.» Iyikaså då Zachris rest en höst: »Jag gick kl. 8 till Tant, kunde ej hålla mig till i morgon. Gumman hade mycket ledsamt . . Sophie var till staden. Då jag kom till grinden i tåget [= inkörsvägen], susade träna så sorgligt, att jag började gråta, och in på gården såg det så tomt och ängsligt ut. Gumman höll på att duka bordet för sig och Sophie. Vi gick in i gårdskammaren och jag gret mina modiga igen. Tant skulle väl vara tranquil, men det lyckades ej.» Och när de två sitta tillsammans, då vill alltid Emilie, att en stol skall stå tom bredvid henne; »på den skulle du suttit, om du varit där». — En bättre representant för Zachris än den toma stolen får hon dock i april 1843, då han sänder henne ett porträtt, ritadt en afton hos Tengströms af Maria Prytz. Emilie skrifver om bilden: »Den snälla fröken Prytz! — du skall tacka henne och säga: det gjorde min fästmö en outsäglig glädje, en så kär present hade hon aldrig kunnat få; hvarken guld eller pärlor kunna göra henne så glad, som då hon kysser den älskade bilden och säger: han är min! min, min--» Men, heter det något senare, »om nu originalet till min vackra gosse sutte här bredvid mig, så jag slapp att ha en gåsfjäder till förtrogen — då först, Zache — ack! — Men fågeln han flyr till sitt vårland igen, att sjunga i linden, skrifver Böttiger — haf tålamod, Milla — h-a-f tå-la-mod!» Hennes bästa tröst var då brefskrifningen; men äfven vid den hade hon det ofta rätt besvärligt. Förlofningen hölls i början strängt hemlig, och hon skrifver härom: »Jag är ibland så glad att ingen människa