476 i hamn. känner mitt hjärtas ljufva hemlighet, och åter ibland ville jag tala om det för hela världen. Den skönaste gåfva som himlen skänkt åt jorden, är en kärlek så varm som vår. Därför är det ibland som jag ville göra alla människor delaktiga af min sällhet.» Detta hemlighetsmakeri vållade henne icke så få förtretliga stunder. Släktingar och vänner gissade hur det var fatt, och hon ansattes med närgångna frågor. Var den frågande då någon som stod henne nära, så svarade hon sanningen, men bad att det skulle hållas tyst. Men när så fru Borgström fått reda på saken, måste Rosen-kampffs få veta däraf direkt genom Zachris, för att de ej skulle bli stötta af att få höra det genom henne. Värst var dock att under sådana förhållanden ingen direkt korrespondens kunde komma i fråga, utan måste brefven skickas inuti andras och framför allt med utanskrift af eller till andra, ty man fruktade äfven postmästarens nyfikenhet och pratsjuka. Mest gingo då brefven via Kudnäs, och detta var egnadt att verka i hög grad irriterande på fästmön, när hon väntade bref. Dessa utsändes nämligen till Kudnäs senare än till stadsborna; ja ibland blefvo de liggande på posten en half vecka, från den ena postdagen till den andra. Engång, då intet bref kom, skickade doktorinnan till posten och lät säga: »det skall vara bref» — och det var! Ja Emilie påstår att hon känner på sig om hon har bref i postväskan, när den far förbi. Och när sedan brefvet var på Kudnäs, skulle endera Emilie hämta det där — hvartill hon ej sällan var förhindrad — eller ock vänta tills Stina kom och sade »Här sko vara ett breif», eller ock Sophie eller Fanny kom med »näsduken fyrkantig». Någon gång kunde ock hennes