egna retas med henne och narras att intet bref kommit. Icke underligt då att hon emellanåt är nästan förtviflad öfver dröjsmålen och väntan. Äfven när hon själf vill skrifva, komma liknande hinder i vägen. Hon måste vänta tills doktorinnan skrifver, eller fatta sig kort, om denna tillika sänder ett bref till friherrinnan Rosenkampff. Eller kan den som skall framföra bud från Kudnäs, att det är »postdag i dag», glömma bort saken. Eller förstår sig faderns dräng ej på den nya inrättningen med breflådan vid postkontoret, utan lägger in brefvet däri jämte pengar till portot, i stället för att lämna båda i luckan. — Icke sällan kunna dock brefven fås eller sändas med resande, och då behöfver man ej spara på papper och skrifva »i rutor», hvilket är svårt att läsa, så att Emilie slutligen skaffar sig rödt bläck för det som skrifves på tvären. Ty på postportot måste man spara, och när Emilie engång på Kudnäs hoppas på bref, säger tanten: »Hvarför skulle han nu igen kosta postpengar på ett bref, då vi fick i söndags? — Det kom jag inte ihåg», tillägger hon ödmjukt. — Doktorinnan själf skrifver engång: »Nog är jag bra svag för min gosse, som hvar vecka plottrar bort 50 kop. för det att han skall få läsa litet kärleksjoller från sin sköna.» Hon undantar likväl denna gång, ty hon vill själf litet språka med sonen. Till dessa svårigheter kom ännu att fästmön ingalunda alltid hade tid att skrifva när hon ville, då hushålls- och sällskapsplikter hindrade henne. Och allt detta medverkade väl till att stegra hennes längtan efter bref och hennes saknad efter den älskade, liksom å andra sidan hennes förtjusning öfver de bref hon får. Hon läser ett sådant bref vid skenet af glöden från kakelugnen,