väntan. 483 lycka i spel, men som jag hoppas, desto bättre i giftermål. När jag nu sedan kom hem, kände jag på mig, att jag ej skulle spelat och dröjt ute till midnatten, om min Emili väntat på mig hemma. Alltid återkommer den tanken, när jag sent återvänder från något sällskap — och ju mer man den aftonen bullrat omkring mig, desto ljufvare drömmer jag om hemmets lugna frid vid din sida. Ofta i lifvet, och mest i de brusande ungdomsåren innan du blef min, ha stormarna och oron lockat mig med daemo-nisk tjusning, och jag har ibland kastat mig in i dem med en glädje som hade något förskräckligt — ty man kan också glädas åt ljungelden — men nu känner jag mer och mer att jag längtar efter lugn och frid, ett stilla hem och en huld maka, en sådan som du, min Emili, ja blott en sådan! Därföre var lugn för mitt skojeri — det återför mina tankar desto lifligare till dig — och nu är det dessutom slut, jag arbetar igen.» Men han får icke alltid, så som han vill, arbeta på sin examen. Kamrater komma och prata bort långa stunder; kuratorskapet och tidningen taga upp hans tid, ja han är dessutom sedan 1842 sekreterare i Societas pro fauna et flora fennica. »Viis virkaa ja kuus nälkää [= femfaldigt ämbete och sexfaldig hunger], som mamma Lindqvist ganska riktigt anmärkte.» — Engång, i maj 1844, skrifver han: »Obeskrifligt vackra, solklara majdag, lockar du nu åter mitt öga från boken om Romarnes statsförfattning?» Små missöden öka känslan af att ungkarlslifvet är »ett eländigt lefverne»: än är grädden sur, än är sängen »så långt utdragen att — kratsch, let det — en skön hvila! Ve de gamla madammerna, i synnerhet när de slamsa tillvägs!»