484 i hamn. Men när nu sålunda examen dröjer längre än han tänkt, skrifver han (hösten 1843): »Ofta tänker jag att jag borde arbeta natt och dag för att snart, rätt snart skapa mig det lugna hemmet vid din sida. Jag har längesedan nog af »det muntra ungkarlslifvet» — fast det kan vara bra att ha erfarenhet huru det är att bo liksom på en resa. Det kära hemmet och den hulda makan bli då så mycket dyrbarare. Ja det är ett skräp, kära Emili, med allt hvad man fäktar och bråkar för, så länge man gör det för sig själf allena. Väl kan det vara en tröst att arbeta för sitt fosterland och sitt folk, men det blir ändå ett för vidsträckt fält. Ali historie börjar med familjen och det kan ej annorlunda vara. Väl kan och bör man arbeta för sin Gud, för Hans rikes tillväxt och förkofran inom och utom oss. Men därjämte skall människan hafva sin jordiska ro i det hon gifver bort sig åt ett kärleksfullt hjärta, på hvilket hon kan lita. Munk och nunna — hvilka missfoster af förvänd religiositet! En vän, en maka är dock den dyrbaraste skatt på jorden.» Härtill svarar Emilie: »Du arbetar så litet, inte som du borde, säger du. Ack min Zache, arbeta inte för mycket bara, kom ihåg, du skall ju lefva för mig. Nog går det ändå med Guds hjälp. Men gör du så, ta nyckeln ur dörren, om kamraterna verkligen hindra dig. Säg åt dem: jag arbetar inte för mig själf ensamt, jag har en liten stackars flicka, ett bihang, som väntar sin lycka ur mina händer, näst Guds; och då skola de nog respectera dina skäl och lämna dig.» Huru stor betydelse tanken på att få kalla henne sin för alltid har för honom, det synes af följande: