brölylyop. 487 genom mitt hjärta: du har gifvit bort en stor skatt. Men åter kom i mitt bröst den lugna vissheten att jag vunnit en annan ännu kärare skatt, som Guds godhet från början bestämt åt mig, oeh jag blef åter lugn och glad, fast mycket varm om hjärtat.» Emilie svarar: »Du min älskade, du skall komma hem och së Thilda Lithén stå brud. Om den tanken kommer som i drömmen, att du gifvit bort en stor skatt, så skall du stå vid min sida och se hur jag lofvar att bli din andra Thilda och så mycket som möjligt uppfylla hennes plats och söka göra dig så lycklig som hon kunnat göra det. Nog vet jag att jag aldrig blir Thilda Iyithén, en sådan flicka är det rart om, men jag måste väl få lof att vara Emili Lindqvist så godt jag kan.» Men det lifliga hopp hon sålunda, både för sin egen skull och för Thildas, hyste att snart få se sin Zachris hemma, det sveks. Han skref och förklarade att han icke kunde komma, han måste arbeta på sin examen. Hon svarade: »Zache, aldrig ännu har du gjort mig så ledsen, du som bara gjort mig lycklig. Men hvad är det värdt, visst borde jag säga hur du gjorde mig ondt, men jag har inte hjärta att göra dig lika. Helt säkert kostade det mycket på dig att fatta det beslutet. Var då tyst, Milia, med din sorg!» Hon visste icke hur rätt hon hade, huru ondt det gjorde honom att ej kunna komma — och att ej ens för henne kunna uppge rätta orsaken till att han blef borta. Han hade hösten 1841, då österbottningarne flyttade till Kiseleffska stenhuset vid Senatstorget, hyrt af afdelningarna ett rum invid samlingslokalen, hvilket ju för