488 i hamn. honom som bibliotekarie var särdeles lämpligt. Men följande höst fick han en annan lokal i Borgströms stenhus, med präktig utsikt bort mot Sveaborg. Ganska snart får modern dock genom Oscar Toppelius, som bor med honom, höra att rummen äro kalla och fuktiga, och hon uttalar flere gånger sin oro däröfver. Äfven Emilie yrkar att han »skall bestämdt flytta därifrån; jag tar den myndighet i akt, som tillkommer mig som fästmö och härskarinna.» Men Zachris »låts ej höra», klagar modern. Följande höst flyttade han väl till en annan lokal i samma hus och trodde sig vinna på bytet. Men så var ej fallet; tvärtom nödgades han nu skrifva följande bref: »Till Albert och Thilda. Dyra vänner! Till er båda vill jag skrifva — ni två, som snart skola vara ett — och Thilda skall läsa detta öfver Alberts axel. Se, jag måste skicka er detta lilla papper i stället för mig själf, fast jag vet nog, att denna lilla breflapp ej kan vara er marskalk. Kan ni tro att det kostar litet på? . . Tro mig, jag har ej glömt mitt löfte, att intet annat än sjukdom, eller något ännu värre, skulle hindra mig att resa till ert bröllop. Ännu för en vecka sedan, när jag skref till Albert, var jag så glad — jag lofvade halfvägs komma. Visst var tiden bra knapp, men det fick ej hjälpa. Nu har det ena af de omtalta hindren kommit därtill. Jag bor i ett himmelskt vackert rum, säkert ett af de allra vackraste i Helsingfors. Men det är kallt — grufligt kallt —- is har varit i hörnen om morgnarne. Det har jag länge skrattat åt — men nu kommer det efter. Jag har skrattat alltsen före jul — nu mår jag