BROIylyOP. 489 inte bra — det är ej farligt, men resan, den kära, efterlängtade resan har doktor Blank förbjudit mig. För ali del, nämn ej ett ord därom åt Mamma, Sophie eller Emili; de skulle onödigtvis bekymra sig. Jag har så passande skäl däri att min tid verkligen ej medgifver tre veckors ledighet. Endera dagen flyttar jag till något annat varmt och litet rum, tills den kallaste tiden gått öfver, och så blir det nog snart bra med mig igen, så att däröfver får ni ej på minsta vis vara ledsna. Men med innerligaste varmaste vänskap önskar jag er båda lifvets bästa sällhet! Du, Albert! du har nu varit min redlige broder i runda 15 år — städse öppen och vänskapsfull — du har visat mig så mycken oskrymtad vänskap — jag kan ej önska dig en bättre lön än den du nu får i din Thilda. Du förstår hvad den flickan är värd, du skulle ej byta bort henne mot alla jordens skatter. Jag förstår det också, — aldrig har jag misskänt henne. Gud har velat att det skulle bli som det nu blifvit, och det är bra. Jag vet att du skall blifva god mot henne — blefve du ej det, så skulle jag fordra dig till räkenskap — men det behöfs inte. Du har vunnit en skatt, broder — det finns ej mången sådan på denna jord. Du min Thilda! — låt mig ännu en gång säga min Thilda, ty du var det förr — tåren smyger sig i mitt öga, när jag tänker på, huru du allt från späda barndomsdagar varit mitt hjärtas vän — och det är du än — ej sant? Det får Albert förlåta, han vet nog ändå att han har första rummet. Du som så länge var mitt allt på denna jord, — min dröm om natten och min tanke om dagen — min ljusa ängel hvarhelst jag gick — mitt hopp, min glädje och min enda ro — o huru godt jag