49° i hamn. önskar dig! Om du nånsin fällt en tår för min skull, så förlåt mig det! Det är ju bra nu som det är. Din Albert håller så hjärtligt utaf dig — han har varit dig trogen i många år — han förtjenar att du ger honom hjärta mot hjärta. Var då lycklig, min Thilda — nu Alberts brud! Ännu i denna stund kunde jag gifva mitt lif för dig — men det behöfs ej, du har en stadig arm att stöda dig mot! På er bröllopsdag skall jag stänga mig ensam inne och vara hos er med mina varmaste tankar. Då skall jag åter öppna det lilla rutiga skrinet, som stått läst i nära sju år. Där är en ring af Thildas hår — den skall jag hänga kring min hals i samma urblekta gröna band, i hvilket den hängde förr. Där är också en sockerrädisa, som Thilda gaf mig Christinas dag år 1832 — den skall bli min bröllopsconfekt. Då kan det nog hända, att jag fäller en modig tår, så karl jag är — men den faller ej af sorg, ty också jag är lycklig —också jag har ett troget hjärta, som klappar för mig — och så länge man det har, är man aldrig lottlös på denna jord. Jag ber dig, goda Thilda, håll af min Emili! Öfverflytta på henne ditt varma hjärtas vänskap — håll af henne för min skull! . . Hvad än vårt öde blir i denna värld — våren vissa därom — i detta lifvet äger ingen af er båda en trofastare vän, än er evigt tillgifne Zachris Topelius.» Så uppgjorde han bröllopsdagen, den 27 februari, om aftonen ett »inventarium» öfver det rutiga skrinets innehåll — små minnen allt från tidiga år. Därpå läste han igen skrinet, och i stället för ringen bar han sedan nyckeln på ett band kring halsen — till sin död.