13KÖU«0P. beklagat sig »huru faseligt svårt det blir att besätta den här tjensten» — men när vännen Renvall lägger i vågskålen hustru och barn, så tynga de den djupt ner till hans fördel, och jag tviflar icke därpå, att han ju får det eftersträfvade. Du finner således, min egen flicka, huru nödvändigt det blir för oss att skaffa oss några små meriter, och är det ej sant, min Milla. att nästa gång vi söka lektorater, dn och ja^. så skola vi med Guds hjälp vara bättre för»-ed-.In. ja vet du Emili, tanken på dig och på julen är ensam tillräcklig att låta mig glömma allt nuvarande tråk — jag hoppas på en lön långt dyrbarare, än mitt lilla bråk är värdt. Hvarför skulle jag då lipa? Nej, jag begär här i Åbo rättvisa cch ämnar fordra den på allt lofligt sätt, men skulle jag också ej vinna den, så är jag frimodig och glad ändå — och hvarföre, tror du, är jag det? Emedan jag förtröstar på Guds godhet, på din kärlek och på min egen redliga vilja. Är det ej bra så, säg?» Mor och fästmö följa honom naturligtvis med sina tankar. Emilie känner som vanligt skilsmässan tung och ber honom förlåta att hon ej, som han önskat, kunnat låta bli att gråta, »fast jag höll emot, och jag lutade hufvudet mot väggen och satt så en liten stund; sen steg jag upp, och ingen människa kunde se att jag hade gråtit.» Och så kan hon uppmuntra honom. »Du skall vara glad — som jag (mellan verserna) och ha kurage och vara lugn, så går det bra . . Men jag har nästan slagit hela Vasa ur hågen och tänker mig nu endast till Hfors. — Ack du Zache, vore vi där redan!» Och några dagar senare: »Ack du min Zache, om jag kunde muntra upp dig! — om jag kunde bedja Gud för dig så innerligt jag ville! Men jag är så dålig att bedja; mina böner kommer