5°6 i hamn. hade det dock blifvit en närmare förtrolighet mellan dem; »det förekommer mig ibland som vore du redan min lilla hustru, och det är ändå bra roligt.» — Så fortsätter han i samma bref: »Just nu får jag veta hvad jag långt för detta vetat, att Renvall är utnämnd till lektor i Vasa. Således, min egen älskade flicka, kommer du till Helsingfors, och det är bra att vi veta det. Gud vill så, och vi se ju glada ut, inte sant? . . Komma vi också längre från de våra, som visst är ledsamt, så komma vi den civiliserade världen närmare. Hvem vet, kanske kommer den dag när vi tacka de högvördiga herrarna i Åbo för deras oginhet. Jag åtminstone är lugn i den tron att det är det bästa som sker . . Här finnas åtskilliga som äro uppriktigt glada öfver att jag och du stanna här — det är ändå roligt att vara afhållen . . Bed mamma och pappa ej vara ledsna öfver Vasa — jag har gjort hvad jag kunnat, och ger Gud hälsan, kunna vi till en början påräkna 2000 rub:s inkomst i Helsingfors.» Äfven Emilie tar utgången med lugn och förmodar att Zachris kanske är än mera belåten. Och hon säger: »Tant skrifver väl nu en hel hop goda råd; hon sade, gumman, att om han vore klyftig, som mor sin, så skulle det gå bättre. Ja nog är hon klyftig, den gumman.» Modern utbreder sig ock än en gång öfver svårigheten att reda sig i Helsingfors som gift. Men hennes förtröstan till Gud sviker ej heller nu. Då utgången är viss skrifver hon: »Så ramlar våra förhoppningar; men då man ställt saken i Guds hand, så får man ej klaga. Ej var det utan