brölylyop. 5°9 inte och går visst aldrig an. Han vill nu ha allting så särdeles, så nytt och rart, att världen skall alldeles förundras. Så till ex. blef han så förtjust i »äreborna jungfrun» som jag sade att du tyckte om, att han tänker säga åt prosten, då han tar ut lysningen, om det ej ginge an.» Åt Zachris öfverlåtes dock att skrifva bjudningsbrefven »hur du vill och det brukas, bara det låter nätt». Brudklänningarna, dem brudarna sydde själfva, voro olika; systrarna drogo lott om tygen, och Emilie fick det mindre vackra, det enklare, men var »i alla fall fullkomligt belåten med ödets beslut». Och rättfram som vanligt skrifver hon: »Ifall du ämnar ge mig kappa och hatt till julklapp, så låt göra det förut, så att de äro färdiga då vi komma till Hfors; tala vid Jeana, så bestyr hon. Jag har tänkt att ej ta dem hit, de fara bara illa på vägen, och nog hjälper jag mig här med dem jag har, tills vi komma dit. Jag räknar det som julklapp, fast de äro där.» Rum hyr Zachris af hamnfogden von Kraemer, hvilket föranleder uttalandet: »När man ej blott har en hamn för sin lefnadsjulle, utan också hamnfogde, då är det ju som det skall vara.» Men det är ej ensamt sådana praktiska omsorger som framkallas af den stundande högtiden. Fästmöns tankar gå ock, nu som alltid, till mera betydelsefulla ämnen, till det stundande slutet på den långa väntetiden. Så heter det slutligen när lysningsdagen är bestämd: »Min dyraste Zache, god morgon! Jag må börja eller sluta, kväll eller morgon, så är du alltid lika kär och dyr för mig, kanske mer och mer för hvar dag, om möjligt. Så har det varit nu i tre år, och inför Gud kan jag säga att min kärlek tilltagit, men ej aftagit, att jag hållit af