i hamn. dig mera för hvar dag som flytt. Måtte Gud också välsigna min kärlek härefter, att den ej aftager, men förbättras och renas, att den kan bestå för Gud och människor.» Och så ber hon honom på lysningsdagen klockan 8, om det är klart, ännu en gång se upp till Orions bälte, »så mötas våra blickar och tankar där. Sedan behöfva vi med Guds hjälp ej se på stjärnorna eller låta tanken ila långt för att omfamna den älskade, utan då tittar jag i ditt älskade bruna öga och ser att du håller af mig än som förr . . Ack om du vore här då!! Nog vet jag jag fäller någon tår i min ensamhet den dagen; men kanske det blir den sista.» Äfven modern skrifver samma dag, naturligtvis vemodigare, då hon skall mista sin son, men lika själf-forsakande som förr. Hon hade redan våren 1843 skrifvit om Emilie: »Nog håller jag af henne, och gör hon dig lycklig i framtiden (nu är det utom ali fråga), som jag med Guds hjälp hoppas, så vill jag bära henne på mina händer.» Nu skrifver hon: »Egen Zache! När du läser dessa rader, hänger du kanske i kyrktaket. Så sade Emilie att det var funderadt för nån vecka sen, om det ej blifvit ändradt. Guds välsignelse öfver dig, kära barn, nu och alla dina lifsdagar i tid och evighet! Det är den gratulation du får af din mamma, och som går från mitt innersta hjärta. Alltid har du varit mig kär, men nu känner jag det mer än förr, då jag tänker att du liksom skiljes ifrån mig, och en annan kommer mellan mig och dig, och du får ett annat hem. Jag förblir oförändrad för dig, och jag hoppas visst att Emilie ej vänder dig ifrån mig, men andra förhållanden blir det naturligtvis. Gud låte er