AF SÅNG ÄR GlyÄDJE vunnen. 5*7 Säg mig, när jag tvekar och sörjer, att du vill låta min faders ande vara stark i mig, och icke hans allena, utan din helige ande ännu vida mer.» Så förbinda sig alla hans högsta intressen i dessa korta uttalanden, men ännu i form af frågor, på hvilka han söker ett svar. Äfven dikten Vid älfmynningen, från samma tid, har ännu icke den harmoniska afslutning den senare (1845) fick; i stället för dess två sista strofer finnes blott en: Nu skynda att ditt flöde i hafvets sköte dölja! Hur lik ett mänskoöde din saga är, o bölja! Lik dig jag sjunka må i evighetens blå! Ja strax efter detta stycke följer i hans dikthäfte Skuggorna tala, sedermera kalladt När hafvet brusar. Dikten är egnad Henrik Backmans minne; men då den trycktes, bortlämnades sista partiet, hvilket andas en rätt tröstlös stämning och slutar: Hvad är då lifvet? lyckan? Skuggor, som snart förgå; njut båda — och hvad i djupet bor — tänk ej därpå! De motsatser, inför hvilka han sålunda känner sig ställd, få utan tvifvel för hans inre blick ökad styrka däraf att hans hela utveckling alltifrån tidiga år rört sig i förhållanden som oupphörligt erbjödo bjärta kontraster. Man kan mycket väl tänka sig, att skaldesjälen fann ett behof att från allt det triviala, jämna i hvardagslifvet söka sig till ett inre lif af starka och djupt kända