5°6 i hamn. motsatser. Så möter oss ock det märkvärdiga förhållande, att när han får Emilies bref om faderns obestånd, då skrifver han i ett af sina dikthäften, för den 29 januari 1843: »Jag vill berätta dig en dröm. Jag såg båda mina änglar i natt, den mörka och den ljusa. Äfven den mörka klädde sig i ljus — tog kvinnogestalt och smög sig leende och sammetsfin till min sida. Jag kysste gestalten — det är min svaghet — den försvann med ett leende fullt af behag — jag kände den där varma men trånga känslan, som jag känt förut — på Hangola. Sedan såg jag min ljusa ängelflicka, och hon syntes mig dunkel af sorg, men kärlek strålade outsägligt i hennes öga. Vi fingo ej säga ut, att vi voro för hvarandra allt — men vi kände att vi skulle lefva och dö för hvarandra. Hon tecknade åt mig på ett papper, att hon var fattig och hade intet utom sin kärlek; hon bad mig söka en annan rikare. Men jag sade henne så innerligt, att den enda skatt jag begärde på jorden var hon — att jag vore rik med henne, om jag ej ägde mer än mitt bröd för dagen. Och hon var vacker att se, då hon log så saligt därvid.» Den blåögda ljungblomman från Hangola har sålunda nu blifvit en mörk ängel, motsatt hans »ljusa ängelflicka». Det, hvarom för tillfället är fråga, huruvida han skall bli Emilie trogen, fastän hon är fattig, det har ju ingenting att göra med Hangolaminnet; men för hans fantasi ökar detta minne betydelsefullheten af det val han skall träffa. Men det var dock för en han lefde. På baksidan af omslagsbladet till ett dikthäfte (Zonas Bok), börjadt den 26 augusti 1842 (Emilies födelsedag), hade han skrifvit: