AF SÅNG ÄR GlyÄDJE VUNNEN. 5*7 Här vill jag skrifva mitt hjärtas tro och den gömma. Här vill jag finna min smärtas ro och den glömma. Om lifvets lycka ännu en gång vill jag drömma och hoppets nektar med längtan lång vill jag tömma. Du svala sång, när min barm blir trång, må du strömma! Och hon därborta dig hör, min sång, o den ömma! Och i den ring han på hösten sände henne hade han låtit ingravera: »Din tro min ro.» Gång efter annan uttalar han äfven för Emilie, huru hans stormande hjärta fått ro genom henne. Sålunda säger han, då han omtalar hennes fars »grannlagenhet»: »Du kan tro mig, flicka, så visst jag i grunden älskar dig för din egen skull — huru kan jag annat! — så visst älskar jag dig tillika för min egen skull. O egoism, att du så skall stjäla dig in i våra ädlaste känslor, i vårt hjärtas tystaste tempelgårdar! Jag behöfver dig, Milla, ack jag behöfver dig så väl för min ro i denna värld. Du känner ej du allt det vilda, dystra och stormiga, som stundom gömt sig under min svarta sidenväst och som gjort att jag känt mig så hemma i Shakespeares, i Byrons och i Almqvists mörksköna dikter. Ack, Milla, jag har ej varit lycklig med de fantasier, som stundom fått makt öfver mig — när jag vid lugnare ögonblick genomläst de ord jag skrifvit under sådana stunder, ha de på engång gladt mig och skrämt mig, så vackra voro de och ändå