5i8 i hamn. så afskyvärda. Men »så mild skiner ej vårlig sol öfver frusen mark», som dina hulda ögonkast, min egen flicka. De gifva mig lugn och klarhet igen, med dig vid min sida skall jag betrakta lifvet så som en man och en christen bör betrakta det, jag känner att vi äro ett, att vi måste dela fröjd och sorg. Skulle jag ej, måste jag ej vid din sida blifva lugn som du! Jag är ju det redan nu genom din kärlek. Begriper du nu, att jag, äfven af ren egen-nytta, omöjligt kan afstå dig!» Dessa känslor verka att hon alltjämt spelar en stor roll äfven i hans poetiska produktion. Om dikten Ut till hafs, införd i Helsingfors Tidningar den i april 1843, skrifver han den 26 mars: »Nog gissar du hvem som är min Aina där. Evigt är du min Aina, och därföre har jag kallat dig så, ty Aina betyder evigt, som du vet.» Den religiösa stämningen lefver allt fortfarande kvar, t. ex. i dikten Led mig. Men snart förbindes också denna med känslan för henne. Först, i stycket Hvem är din lefnads ljus? såsom kontrast; han skrifver om denna dikt den 30 september 1843: »Den skrefs engång när jag riktigt afgudiskt höll af dig, och därföre påminde rösten om Gud i detta ögonblick». — Kort därpå säger han om Kärlekens parabol, där flickan åter heter Aina: »Du min Emili, hur jag älskar dig! Det är så varmt och godt att tänka på dig. Ser du: för min lycka vill du lefva och jag vill gå för dig i döden — fast det är en småsak — det är oändligt mycket mera att lefva än att dö för hvarandra. Och det är ingen dröm: vi tillhöra hvarandra, våra hjärtan äro ett. Hvem skulle skilja oss? leke människomakt eller människovilja. Läs en liten parabol, som står på den tidning, hvilken kommer till er med denna post. Julianus och hans flicka sutto under