af|sång är glädje - vunnen. 519 popplarna och fingo det fjolliga infallet att fråga hvad kärlek är. Liksom det kunde någonsin sägas! De sågo på fjäriln bland rosorna och tvenne björkar, som lindade sina kronor tillsammans öfver en ström, som var så strid som lifvet. Men det var allt vanskligt, det höll ej ut. Sist sågo de två daggdroppar på ett rosenblad — och resten får du läsa där. Daggdropparna sjönko till hvarandras hjärtan och blefvo en. De kunde aldrig skiljas mer. Låt oss vara daggdroppar, Emili! Aldrig skola vi skiljas, förr än vi båda dunsta bort i Guds varma sol. Och äfven hos Gud skola vi ej skiljas.» Till julen 1843 skrifver han sedan två dikter på samma versmått; först Emilies Julafton och sedan Julpsalm (»Det mörknar ute»). Och då han ur den förra intog två strofer i den senare (dennas tredje och fjärde strof), visar detta huru nära bägge styckena hörde ihop och huru nu kärleken är samstämmig med den religiösa känslan. Ett ytterligare bevis härpå är ett bref, skrifvet nyårsnatten klockan två. Det börjar med orden: »Min Emili, i alla skiften min! Frid öfver dig och de dina, öfver oss och de våra i alla skiften, Guds nåd öfver vår svaghet, Guds kärlek öfver vår kärlek, Guds saliga ro öfver detta stormiga, dunkla jordelif!» Han hade just hemkommit från Borgströms, satte sig till pianot, »så som jag länge gjort hvarenda nyårsnatt, och lät mitt hjärtas längtan gestalta sig till toner. Det var så godt, fast där voro blandade sorgsna toner med, ty ser du, hjärtat är icke rent, hvarföre skulle vi annars behöfva bedja om frid? Men det mörka hade sin öfvergång och tonerna tackade Gud och voro fulla af tro, hopp och kärlek.» Tre stycken sjöng han sakta därtill: