520 i hamn. Hur prisas ej i Zions gårdar, ett stycke ur Die letzten Dinge »samt sist den kära psalmen Jesus allt mitt goda är. — Sedan satte jag mig ned att skrifva till min flicka.» Och så följer denna anteckning för den 4 februari: »Gud sade: varde ljus i det mörka! Emilia sade: varde värma i det kalla! Och det vardt så.» * Men snart kommer åter en dyster tid. Han hade, som vi veta, blifvit sjuk i sina kalla rum och flyttade bort, medtagande endast sitt piano. För den 22 februari antecknas: »Tager afsked af världen för en tid», och för den 24: »En lapp på min dörr: anträffas alla dagar kl. 12—i f. m. — Blank, Holsti och sättarn äro de enda som oftare gå hos mig.» Mat lät han hämta. Samtidigt (den 22) skrifver han till Emilie: »Mången gång frestas jag af otålighetens plågoande — jag ville äga dig strax, nu just, och förundrar mig att jag kan lefva ett gladt ögonblick utan dig. Sen åter, när det går öfver, säger rösten i mitt hjärta: var lugn, hon tillhör dig nu redan, om vi båda bodde i hvar sin världsdel, vore hon din, och hon blir det så visst som Gud är god. Då blir jag glad och förtröstansfull; hvarför skulle jag ej vara det, när din tro är min ro! Tack nu redan för mitt lifs glädje, min Emili! — Väl har jag stundom någon mulen stund — huru kan det annars vara? — men alltsedan du blef min, har det bredt sig ett gladt lugn öfver mitt hela lif, jag har undkommit den brännande längtan, som förtärde mig förr; min lilla oro då och då är, i bredd med den förra skogselden i mitt hjärtas vildmarker (den brann från 1837 till d. 7 Sept. 1842), en liten brasa blott, som värmer, men ej bränner