AF SÅNG ÄR GlyÄDJE VUNNEN. 5*7 mer. Aldrig vill jag heller bli kall och lugn som en frusen sjö, det bevare Gud! Strid skall människan ha så länge hon lefver, men genom Guds andes nåd skall hon vinna seger och försoning inom sig. Sophie fruktar att jag somnar bort från christendomen, jag förstår hennes fruktan så väl. Och hon har rätt däri, att jag ej kommit till klarhet ännu. Men den inre rösten tiger ej — till den skola vi lyssna, min Emili! Gud talar i den.» Några dagar senare firade han, som redan är berättadt, Thildas bröllopsdag med att inventera det rutiga skrinet. Däri fanns bland annat en lång lock af Thildas hår, på hvilken han nu skref följande rader: Den långa locken, hur mången gång, när längtan gjorde min barm så trång, jag den har kysst och som skatt bevarat — liksom jag vetat, att jag har sparat för minnet den till en fjärran dag, när allt är annat och annan jag! Detta föranleder honom att två dagar senare i bref till fästmön omtala Thildas lock. Och så fortsätter han: »Sådana långa lockar äger jag tre — jag har lust att låta göra en ring af alla. Tre? frågar du. Ja du må väl undra; din är visst ock däribland, men tro ej så dumt om mig, att jag räknar den till det förflutna. Nej, min ljusalf, litet har väl det förflutna att säga om dig också — men det tillkommande har ändå mycket mer — dig ensam älskar jag så visst jag är beredd att lefva och dö för dig och anser dig som min vackra friska sällhetsros. — Men den tredje? Nyfikenstrut! det hör till det där »mörksköna», om hvilket jag ibland talat gåtolikt. — Det var min förgängliga mörka daemon, »ljungblommornas