522 i hamn. sextonåriga syster», liksom du är min evinnerligen ljusa och hvita ängel för ali tid nu mer. Det var onödigt att jag kom på det kapitlet nu — jag skall väl engång berätta dig alltsammans om den där kuriösa mellanperioden.» Emilie svarar först i glad ton: »Jo du är en riktig klippare! har man nånsin hört på maken? Att sans fagon berätta för sin fästmö den ena förtjusningen efter den andra. Jo du är hygglig du, skall man tåla sådant? Vänta, vänta — du vet inte ordet af förrän du får höra dylikt från henne.» Strax förut har hon sagt: »Det är besynnerligt att jag kan skrifva till dig hvad som helst, som till min syster; det kunde jag inte förr. Men nu får du lof att hålla af mig ändå med alla mina dumma bref.» Men några dagar senare skrifver hon: »Men, kan du säga mig hvarför jag blef så rysligt ängslig, sedan jag läst ditt sista bref? Själf kan jag inte utgrunda det, men jag gret, jag gick i mörka förmaket (det vrr tafton), kysste det kära, kära brefvet tusende gånger, men gret. Var det för att jag inbillade mig du ej skulle söka lectoratet i Vasa, och således en kär fantasi, att nästa vår bo där hos dig, gick upp i rök? Eller var det för den där tredje, som jag aldrig haft aning om? Jag vet inte; snarare då det första. Men Zache, hvad är det för en »ljungblomma» du talar om? När och hvar såg du henne? — och hennes hår, denna mörka demoniska olycksflickas hår vill du blanda med vårt, med Thildas, din första ljusa oskuldsflammas och din egen trogna flickas lockar? Det gör du ändå inte. — Men hur kan jag säga så? En person som jag aldrig hört ett ord om förr — en oförklarligt vidrig känsla kommer öfver mig, när jag tänker på denna svartalf; förlåt! — Nu ångrar