af sång ar GlyÅDjE vunnen. 523 jag mig, kanske jag gjorde dig ondt, om hon verkligt varit ditt hjärta kär; men det kom af min oblandade uppriktighet. Ingen vrå i mitt hjärta får vara dig obekant, och i synnerhet när det var något som kanske gjort mig orolig en liten stund. Du mitt hjärtas dyraste älskling, förlåt! Jag vill hålla af henne äfven, om du vill, fast min känsla först hade en sådan motvilja för henne. Tänk inte mera på hvad jag sade, glöm det! Ser du, efter du höll af henne, skall jag också göra det. Om du träffar henne än, så säg att din fästmö lofvat det. Men kanske hon inte visste af att du höll af henne — å jo.» Till svar härå förklarar sig fästmannen vara »ganska förtörnad på Zache, som lät en af sina alltmera sällan återkommande mulna nuningar inflyta i brefvet till Emili och fara som ett moln öfver hennes kärleks himmel. Förlåt mig det, huldaste; du vet att jag förr hade mina mörka ögonblick, men dem har jag ej mer när jag äger dig.» Han lofvar berätta nästa sommar »den simpla historien, och du skall, liksom jag, skratta rätt godt åt en liten pojkfantasi vid 20 år.» Men äfven ett annat svar har han att ge, om än flere månader senare, och åter ett poetiskt: dikten Irrskenet på heden. Den är daterad A[fton] den 5 juli, och då han den 6 klockan 9 på aftonen hemkom till Nykarleby, är stycket utan tvifvel skrifvet eller konciperadt — på Kahra. Men så som det då skrefs, har det en bestämdare personlig innebörd än i den redaktion allmänheten nu känner. De fyra första stroferna äro oförändrade och likaså två af de följande, men en har bortlämnats och två omskrifvits. Ursprungligen lydde sålunda dikten från och med femte strofen: