i hamn. Du öknens milda sommar dof t, du ros i enslig skog; vid dina blomblad lådde stoft, det dig till jorden drog. Ett sken i månlös natt du var, en fjärran vådeld lik; en ljusterflamma mild och klar på strand af insjövik. Jag tog dig för en stjärna ren, en nattlig fyr på haf; men om jag följt ditt blanka sken, jag hopplös gått i kvaf. Jag vet en bättre stjärna nu, på henne vill jag tro. Hon flammar ej så vildt som du, hon ger mitt hjärta ro. Men — hur försåtligt än du brann, o nattens ros! jag dig ej glömma och ej hata kan; förgät du evigt mig! Därmed har han nu med sång förjagat den skugga, som så länge legat öfver hans lif. Och från samma höst är dikten Sällheten, hvilken likaledes ursprungligen hade en personlig syftning. Den bär i dikthäftet titeln Emilia, och dess sista strof lyder där: O hur blef du så kär, du dalens svalka? o hur blef du så ljuf, du slättens grönska? Det du blef mig, ty vid min sida huld Emilia går.