af sång är glyädje vunnen. 5*7 Och slutlänken i denna rad af dikter bildar Du är min ro. Ett bevis på att han nu ansåg sig vara frigjord kan man finna i att han hösten samma år offentliggjorde några af dessa personliga dikter i kalendern Necken, utgifven af Fredrik Berndtson. Början göres med Irrskenet på heden, men nu med utelämnande af den första och fjärde af de här ofvan anförda stroferna. Så följer Då vill jag ej mera sörja, utbruten ur Hangola-cykeln och sålunda författad redan 1841, därefter Farkosten på vågen och sist Du är min ro. De båda sistnämnda förklarade han i bref att Emilie finge »ta åt sig». Tidigare på hösten hade Emilie skrifvit till honom: »Du säger att du glömmer mig ibland i världens buller och flärd. Det gör ingenting, men länge får du ej glömma mig, det säger jag. Hvad jag håller af dig för din uppriktighet, du älskling. En annan har kunnat säga: inte en minut på dagen glömmer jag dig, vid hvarje pulsslag ilar en tanke till dig. Så skulle John ha sagt och menat intet, men du, min Zache, dig tror jag, jag tror så säkert på dig och din kärlek som på min egen.» Nu när hon fått kalendern, skrifver hon (juldagen): »Berndtsons kalender är bra söt! . . Mest tycker jag om Du är min ro — efter jag blef glad, då jag läste den. Men nästan lika mycket (om inte mera) tyckte jag om Då vill jag ej mera sörja och Irrskenet på heden. — Så obeskrifligt vackra — och jag gret. — Zache, hvart tog hon då vägen, din bleka ljungblomma? O! om du visste hur jag bad som du: »Gif igen hans flydda flicka, gif hans blyga blomma åter! Då skall han ej mera sörja, aldrig mer allena klaga.» Ty henne kan du ändå aldrig glömma, Zache, det ser jag af dina ord. Och henne