526 i hamn. älskade du förr än mig? Sök upp henne! Var det du som glömde henne? och hvart försvann hon sen? En gång löfte du att tala för mig om din ljungblomma, men jag ville inte fråga dig i somras, då du själf glömde det. Tag bort från mig ditt hjärta, om hon älskar dig ännu och om du älskar henne — nog har jag styrk — nej nej — inte älskar du någon annan än mig — nej, det vet jag ju så säkert. Hvad drömde jag nu igen, det var ju så rysligt, att jag darrar i hela min kropp. Nej, nog är det sant, se här står det ju i boken, som ligger bredvid mig. — Zache! — vill du, så tag —. Se så — förlåt mig, älskade! — nu har jag gråtit ut, jag visste inte af förrän jag låg på soffan och gret, och Thilda kom in — nu har det gått förbi, men det var rysligt. — Nu älskar du ju mig? Det var ju förr, länge, längesedan du älskade någon annan? Säg ja! Vi ska läsa ännu en gång om Du är min ro; jag blir så glad alltid, då jag läser det i ringen, och glad blef jag ju nyss också förrän — Ja — nu gråter jag ej mer, nog vet jag att du är min och att jag är din allena, det är ju åt mig du säger: »Du är min ro, min tröst, mintfrid», och inte åt någon annan; då får jag ju vara glad igen och tacka Gud att det gick öfver. — Se hur rysligt fjollig jag kan vara, ge sig att gråta, så man blir sjuk, åt bara inbillning. Nog älskar du ju mig lika mycket som henne? Och mig älskar du för hela lifvet, det har du sagt. Nå var då tyst, Milia stackare, tyst! tyst! Nu har det lugnat sig igen. — Fy, hvad jag måste vara häftig. Nej, det här skall du inte se, i morgon skall det brinna i kakelugnen, och du skall få ett annat, ett hyggligt bref. Där skall jag beskrifva min julafton och tala om hur jag älskar honom outsägligt af mitt allra innersta hjärta,