af|sång är glädje - vunnen. 527 och för evigt, för evigt. — Där skall jag inte plåga honom, som jag älskar så, med dumma, tokiga drömmar, som ingenting betyda. — Om Mamma inte skulle ropa mig att gå till sängs, så skulle jag så gärna sitta här ännu och prata; papperet är min tystlåtna vän, det tiger sen jag bränt det, sen lågan ätit upp det. — Jag kommer. Mamma! — Men god natt, min ro! min gyllene dufva, du som alltid och alla dagar följer mig och sitter på mitt finger stilla; god natt, måne, kyss honom! Men du är för kall, och dimman är för kall, och stjärnorna alla äro kalla emot mitt varma hjärta och hans. God natt, du dyra, dyra älskling, intet ord finnes, som är så varmt som jag. — Zachris — ja det är varmt. Nej, nu måste jag gå. Annan dag jul på morgonen. — Du borde inte se detta tråkiga, odrägliga bref, och hellre, mycket hellre ville jag bränna upp det. Men du skall se mig sådan jag är precist, ingen mörk fläck skall finnas hos mig — det vill säga ingen som du inte vet af. Skulle jag bränt upp detta, så skulle jag snart ångrat mig, därför skall du nu se det och förlåta din barnsliga flicka. Men hvarför skrifver du också så man måste tro det? Visst tror jag det ännu, men jag tror också att du är lycklig — törs jag sätta -are till? Jag törs, ty du älskar mig nu så varmt som det är möjligt att älska.» Fästmannen svarar: »Du är min ro, min tröst, min frid, min himmel blid, mitt hopp, min tro, min längtans hamn hvart andedrag — o bred i dag mot mig din famn! — Måste jag då verkligen säga min själs ord ännu engång om igen till dig, du elaka flicka, du mitt hjärtas afgud tyvärr? Du tror dem ej, fast de stå tryckta i bok; och de stå ändå mycket djupare, mycket varmare och oförgätligare tryckta i