i hamn. mitt vänstra hjärtas slutna bok, hvars chiffre ingen läser klart som du. Du mitt lifs hulda vän, jag har mycket brutit och från osanning tager jag mig icke fri; men när jag en dag står inför Gud, skall jag kunna säga: jag har älskat henne i botten af min själ! Under alla villor har jag älskat dig allena här på jorden, alltsedan du blef min egen brud, min framtids maka, ja långt förut. Och dig allena skall jag älska så länge mitt hjärta slår. Tro ej att jag anser den försäkran nödig, fastän jag skämtar. Nog vet jag, min flicka, att du tror så tryggt på min kärlek, som jag på din. Emellan oss skall ingen demon med mörka tvifvel tränga sig. Men det är ljuft att säga sin själs ord ännu engång till sin själs förtrogna. Därföre upprepar jag versen gärna. Jag har någonting att tacka dig för och någonting att be dig om förlåtelse för, min pia! Det första är för din uppriktighet att skicka mig den klentrogna stundens tankar och gömda tvifvel. Vore jag stygg, skulle jag träta på en svartsjuk flicka. Men efter jag nu är så hygglig, som du påstår (jag måste väl tro dig), så bör jag i stället kyssa dig tjugu gånger, för det du ej kan ge mig bort för bara hackor. Det är straffet; du skall ha de tjugu till godo, minns det, tjuf unge! Jag känner det på mig, att jag skulle se tämligen buskig ut, om du skulle skrifva såna där kanalje verser om en främmande karl i skogen, om hvilken jag ej visste hvad det vore för en Pehr eller Pål. Hvem vet, kanske gör du mig det sprattet till betalning. När allt går omkring är felet ändå mitt, så hygglig jag skall vara, efter hvad somliga påstå. Ja verkligen, min lilla flicka, jag glömde alldeles bort att du ej kände den där skogshistorien och således väl kunde komma på den tron, att kusin ljungblomma vore en sådan