af sång är giädje vunnen. 5 29 rackerska till älfva eller skogsprinsessa, som brukar bortröfva unge riddare från deras vackra brudar. Och den glömskan ber jag rätt hjärtligt om förlåtelse för, min egen Milla! du har den heligaste rätt att vara nyfiken denna gången, och därföre vill jag gärna och öppet berätta dig sammanhanget, viss om att du känner din Zache, huru han för dig ej kan säga ett osant ord, om man sloge ihjäl honom.» Så omtalar han den tomhet han kände, då han trodde •sig ha förlorat Emilie, sitt svärmeri för finskan och planen att gifta sig med en upplandsfinska samt huru han i Greta på Kahra trott sig finna det ideal han sökte. »Och hvarföre skulle jag neka för dig, att jag verkligen trodde mig älska henne, ty hon var ovanligt vacker. Men just den vackra ytan bländade mig. Hon var ej så oför-därfvad som jag trodde då; det fanns fåfänga äfven i vildmarken. Jag tror ej att hon höll af mig oegennyttigt, fast det syntes så. Nog af, min Emili! Det var en ungdomsdårskap, och den kunde ej räcka länge; en halmlåga, som flammade upp för att slockna mycket snart. En dag, när jag kom tillbaka, var hon — gift. Mötet var underligt och farligt — jag har förr beskrifvit det. Det var den gången jag ej kunde glömma. Sista gången jag såg henne var i Juni 1841. Sedan har jag aldrig passerat förbi hennes nuvarande hem och ämnar ej heller göra det. leke för det jag fruktar något; jag är så lugn och så lycklig, sedan du, mer än ett år efter den lilla romanens slut, blef min egen enda älskling. Den korta villan — ty en villa var det visst — är utan saknad förbi . . Där är då sannsagan, min Emili! du skall ej kasta första stenen på mig för den. Naturligtvis kan och vill ej en flicka begära en bekännelse om alla sin fästmans 34