53° i hamn. ungdomsdårskaper; men jag är lycklig, min Emili, att ändå kunna med öppen panna bekänna för dig min största, fast ej min enda. Du ägde rätt att fordra det — nå väl! den, om hvilken du med så darrande penna skref: tag henne! — har varit gift rättnu i fyra år, en bortkastad leksak, på hvilken din Zache visst ej tänker mer . . Ge mig nu en kyss och se glad ut, så försonas vi igen och låta det vara slut med den saken. Jag ser det blef en lång bikt.» Emilie svarar att hon mycket längtat efter denna förklaring. »Inte för det jag misstrodde dig — nej, det kan jag aldrig, om än du skref om tio ljungblommor — men — jag vet inte — det var ändå en mörk punkt, som ville bli ljus, och det blef den, då jag fick ditt bref, ehuru jag för skam inte kunde se dig i ögat. Kan du förlåta? Kan du det, min egen älskling? Aldrig, så länge jag lefver, skall jag mera tala så dumt. Nog har jag läsit flere gånger sen de olyckliga verserna, men nu är du ju min, det var du inte då. Å att jag kunde vara så svår!! — Vi ska inte mera tala om det nu och förspilla tid och papper på min dumhet; jag ångrar mig så, och du förlåter, du hjärtans Zache?» Så talar den kvinna, som skall göra ett skaldehjärta lyckligt. Och då detta hjärta likaledes alltifrån tidiga år sträfvat att »vinna på sig själf» och äfven nu sökte friden på samma väg, så voro skalden och hans älskade nu med hvarandra förbundna i en gemensamt vunnen förädling af sitt väsen. Men denna förbindelse helgades ock hos båda genom känslan af undergifvenhet för hvad deras himmelske fader sände dem. Och så finnes ej mera någon sådan tvedräkt mellan jordiskt och himmelskt, som mötte oss