af sång är glyädje vunnen. 5*7 i Hvem är din lefnads ljus? Dikten Du är min ro, som tolkar den jordiska kärlekens sällhet, är formad så, att den kunde tänkas som ett uttryck äfven för känslan för den himmelska. Än mer: kort innan de »inför Gud den allvetande» lofvade att älska hvarandra i nöd och lust, hade deras själar mötts i fullständig harmoni äfven på det religiösa området. Den 22 oktober 1845 skrifver Emilie: »Och hör du, min Zache kär, vårt Vasa, som inte blef vårt heller! Nog var det nu ändå litet ledsamt, men jag löfte ju att vara nöjd, och det är jag nu också, kanske du är mera belåten? Vet du, det var underligt i söndags. Redan om morgonen, då jag vaknade, var det nästan min första tanke: i dag får jag veta hvem som har fått Vasa. Jag gick i kyrkan; till och med där kom det för mig, men då psalmen 265 [Hvad Gudi täckes är mig kärt] sjöngs, som så underbart passade för mig då, såsom en tröst för en felslagen förhoppning — i synnerhet 4 och 6 verserna — så tänkte jag strax: Zachris får inte Vasa, och så gick det väl också, ehuru jag inte ännu sett bekräftelsen därpå i tidningarne. Sen fick jag ditt bref (som jag måste vänta på ända till kl. 8 om kvällen), och det löfte intet godt. Jo jo — millioner gånger mer än hela Vasa, det löfte din varma, trogna kärlek för hela vårt lif, och det var något mera värdt än alla lectorstjänster i världen. Säg, du min Zache, då vi nu ha hvarandras kärlek så fullt och innerligt, hvad bry vi oss om, om vi också sakna litet af detta världens goda, som man fikar efter i allmänhet? Vet du, jag tror vi nog lefva lyckliga ändå, och så hoppas vi till — hoppas på Guds godhet och tänka, som jag tror det stod i samma psalm: fast lyckan sker mig ej i dag, så sker hon väl i morgon.»