532 i hamn. Än en gång får hon svar i en dikt: Sörj icke för morgondagen — äfven till rytmen snarlik den psalm hon citerat, och till sitt innehåll ett vittnesbörd om den ro som skalden äfven här vunnit. Men när han slutar denna dikt med orden: För lifvets lugn, det är min tro, behöfver man så ringa; min rikedom är hjärtats ro, fast skatter har jag inga. Mod! Mod och hopp! Hvi sörjer jag för hvad en dunkel morgondag i skötet månde bringa? då är detta ej blott ett program för det lif han själf tänkte sig komma att föra med sin maka, utan ock ett uttryck för samma fäderneärfda förtröstan, som talar i »Herren pröfvar blott, han ej förskjuter». Ja detta uttryck är hållet så allmänt, att man tycker sig höra den blifvande psalmdiktaren. * De dikter vi nu berört visa oss åter huru skaldehjärtat i sången söker och vinner frigörelse från de disharmonier lifvets starka motsatser alstrat, men på samma gång huru skalden därmed »förallmänligar sitt väsende», skapar uttryck för sitt inre lif, i hvilka det personliga motivet allt mer träder i bakgrunden och en ton anslås, på hvilken, för att åter tala med Runeberg, »tusen hjärtan svara». Men ännu återstår ett steg, och detta tages i Den resande studenten.