af sång är glyädje vunnen. 5*7 Det är ögonskenligt att det är Kahr a-episoden som gifvit uppslaget till stycket. Men då skalden nu är frigjord från det som tidigare tryckt honom vid minnet af hvad som varit, då utmynnar den lyriska stämningen, hvilken nog fortfarande dallrar mellan raderna, i en den mest åskådliga bild. Och denna bild är full af lif, ja man kunde säga af dramatisk spänning i och genom de korta replikerna. Men det är märkvärdigt att se, huru skalden vid slutredaktionen af stycket ytterligare fritt tilldiktar något, som gör att denna spänning blir rent tragisk. I ett utkast till dikten, skrifvet på baksidan af ett bref från Haeggström af den 30 oktober 1845, lyder nämligen nästsista strofen: — Och flickan borta i torpet där, ni minns ju henne? — Ha, gift hon är? — Nej herre—ni bleknar! — För himlens skull! — Hon gömdes i går i mull.» Man jämföre detta med den nuvarande formen: Och flickan borta i torpet där, ni hade ju henne fordom kär — hon gömdes i går i kyrkomull, och, herre, det var er skull! Säkert skall hvarje läsare erkänna huru mycket dikten genom detta penndrag vunnit, ej blott i ämnets djup, utan ock i formens helgjutenhet. I stället för de teatraliska utropen ha vi nu absolut tystnad från studentens sida, och slutstrofens »man såg honom aldrig mer» motiveras därmed på ett vida mer öfvertygande sätt. Så hade de inre strider skaldehjärtat så länge haft att utstå fått sin ersättning i en stor poetisk vinning.