534 i hamn. Och detsamma gäller om ännu tvenne dikter, där visserligen den rent lyriska tonen ännu råder, men hvilka på annat sätt beteckna att ett nytt skede i alstringen nu tar sin början. Knappast har väl mången läsare, då han tjusats af den hänförda hyllningen åt naturen i »O du lummiga lund», tänkt sig annat, än att dikten alstrats af en oblan-dadt ljus och fröjdfull stämning. Där omtalas visst »sorg» och »kval» och hur »ali midnatt i morgon förgår». Men segervissheten är i dikten så stark, att allt detta skjutes i bakgrunden — ej blott för läsaren, utan säkert ock för skalden. Men i ett af hans dikthäften finnes till detta stycke ett utkast, hvilket, om någonting, vittnar huru »sången är af sorg upprunnen.» I sin almanack antecknar skalden: »Mars 1844! den månaden vore bättre, om den vore ett oskrifvet blad i mitt unga lif. Dock — lifvets erfarenhet är mångahanda, jag har ingen rätt att knota — bör fastmera välsigna agan. — Här börjar den långa listan af försakelser. Äfven de äro goda att lära, blott man däraf blir ödmjuk till sinnes och lär att behärska sig själf.» Hela månaden är han sjuk och får försaka en mängd tillfällen, där han gärna varit med: afdelningsfester, en Pacius' konsert, för hvilken han öfversatt ett »declamato-rium», m. m. Dessa försakelser numrerar han, tills det slutligen den 2 april heter: »jag räknar ej mera». Tidigare hade han hunnit till n:o 10. Två gånger kan han dock ej hålla sig att gå på teatern — i sjuppskinnspäls. Tiden går med att läsa historia för examen — någon gång förfriskar han sig med Walter Scott. De få, som