536 i hamn. Och så till sist På hoppets dag. Dess rötter gå, likasom så mycket annat i hans alstring, tillbaka till studenttiden. Den 31 augusti 1835 hade han i sin dagbok skrifvit: »Jag har mitt mål för ögonen; hoppas att icke falla och icke tröttna. Måtte det gå. Måtte min vilja vara så stark som den är god. Ty med viljans kraft följer förmågans. Bed för mig; jag behöfver det. Bed ätt det solsken, som skiner så gladt, icke bebådar en kommande natt; bed att den lustgård, där änglarna bo, stormen förskonar och lämnar i ro. Se, det är skönt, när gullrosorna knoppas, skönt att få lefva och älska och hoppas! Nu antecknas i almanackan för den 30 april 1844: »I dag stryker en del af isen på min norra hamn. I dag skrifver jag min majsång På hoppets dag, som för formens skull kostade mig en hel förmiddag.» För »Maja» skrifves sedan: »Stig upp på bergen! Lifvets morgon randas. — Jag är ej så ung numera i min själ, som förr. Min håg är ej så frisk, min känsla ej så ren. Det har vuxit bark öfver den fordom finhulliga stammen, icke hvarje intryck lämnar ett märke däri. Men våren älskar jag än — och stundom gå de friska ungdomsfläktar än som förr igenom min håg. Då är hälsa i sinnet och hopp i lifvet. Jag älskar våren — så gammal blir jag ej, att jag ej känner mig glad i hjärtat, när jag ser en nyssblånad sjö och en förstling af sipporna, eller hör den första lärkan sjunga!» Läser man dikten med dessa ord i minne, så ser man huru vi äfven här möta samma förallmänligande af en i